ömtåliga grefwens näsa rynkade sig för en obehaglig stank från den fattiga karlen. Hwad är du för en? Hur wågar du komma hit in? Ut med dig genast! vFag ber ödmjukast att få tala med nådig gref: wen sjelf, jag har haft stat wid gården, jag bar legat sjuk sedan i wintras, och nu mill ide inspektorn gifwa ut min stat. Jag håller på att swälta ihjäl med Hhustru och barn! (Hå ut genaft! jag qwäfwes af lukten! Håll dig till infpeftorn! röt grefwen häftigt, och karlen drog fig förskräckt tillbaka. Grefwens högljudda ord infallade en betjent, fom inträdde häpen. RKom hit, ltymmel! befallde grefwen; betjenten lydde och nalkades fin husbonde utan misstankar. Hwarföre stänger du ide alla dörrar? Hur fan du låta traswargar fomma in till mig? röt grefwen blossande af wrede. Några kraftiga örfilar till höger och wenster på den försträckta betjentens feta kinder beledsagade orden. Se så! gå nu och säg till att spänna för en wagn, jag måste ut i frisk luft — jag qwäfwes annars. Sedan betjenten förswunnit, gick grefwen in i sitt toilettrum, och lät kläda sig af sin kammartjenare, som fick tusen snubbor för det att han icke skyndade sig i kapp med grefwens stegrade otålighet. Efter en halftimme war grefwen ändtligen klädd i en modern förmiddagsdrögt, steg upp en af fernissa glänsande lätt wagn, dragen af ett par glänsande racehästar, och befallde kusken köra på wägen genom ifog8parken, uppåt stora landswägen. Dern friska morgonluften, fåglarnas fång, den mäldiga hären af skogsjättar, som stodo på bägge sidor