Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1863, sida 2

samma herre i rådsmantel, förstod under frihetstiden att låta ryssarna betala dig wäl. Du, min förståndige och hushållsaktige fader, lemnade statswärfwen, när de efter 1772 icke inbragte någonting, och slog dig på att sköta dina egendomar, ach fördubbla dess affaftning; hwilken har uppfödt få präktiga nöt, fom du? mig sjelf inberäknad! Ack, mina wördade förfäder, J hafwen arbetat i århundraden för att göra mig rik och oberoende. Jag behöfwer icke lägga twå strån i kors, för att njuta allt i öfwerflöd. Jcke heller bes höfwer jag beswära mig att fimpa för äran, jag är ju grefwe! Jag har ingenting att göra. Min infpet: tor fföter mina egendomar förträffligt, och fyller min enskilda kassa utan inwändning. Krigisk ära nödgad jag icke förwärfwa för egen person, ty wi ha lydtligtwis fred. Jag har ingen lust att trängas på embet8mannabanan, ty jag mill icke buga mig för någon; ej heller will jag uppträda på riddarhuset, der pratas nog ändå, mig förutan, och dessutom är sällskapet der alltför bl landatt. Hwad skall jag göra? Roa mig? Ja, det har jag gjort nu hela min tid, jag har lekt med hela werlden, både hemma och borta. I Paris, nöjes nas stad, har jag roat mig mätt för alltid. Skulle jaa kanske gifta mig? hwillet beswär! först att spela älskare och sedan gift man! Nej, nej! jag will ide för: lora min frihet, — men hwad skall jag göra? Lifwet börjar att bli tråkigt wid trettiofem år. Derpå gäspade grefwe Gustaf änyo och sträckte på hela sin lekamen. Dörren till den stora salen öppnades sakta, och en karl inträrde och bugode sig otympligt. Ålek, utmärglad, trasig, oren, stod mannen som en stårande motsats mot grefwen sjelf och den Iyfande omgifningen. Den endast mid wällukter mana,