henne den blifwande prestsrun; utan fruftan förde hon kalfwen hem till köparen, en gammal flagtare, och uppbar betalningen. Kaplanen hade emellertid uppsökt i Stockholm ett par kamrater från akademien, begge prester, med dem gick han till aftonbönen i Akolf Fredriks kyrka, der Anna wäntade förut, och med dem till wittnen wigdes de båda trolofwade af tjenstförrättande stadskomministern. Presterna kände Lars Larsson sedan gammalt, undrade icke det minsta på hans uppförande, utan skilde fig från honom och hans unga hustru med största mälwilja, utan minsta wälfägnad. De nygifta återwände hem och fort: satte samma tarfliga lif fom förut, hwarigenom deras bo ökades för hwar dag. ehuru hwarje år i början medförde en ny arfwinge. När kaplanen predikade i moderkyrkan, björs han som wanligt till prosten, men gick icke dit, utan skyndade hem, lade af sig de dyra swarta kläderna, som behöfde hålla i många år, ty de kosta en half kaplanslön, samt satte sig högst belåten i spisen, med en tallrik sur mjölk och bröd. Hustru och barn hade redan förut försett sig, emedan han alltid fördröj: de fig på wägen från kyrkan med att gå in i fattigstugan och tala tröst till de gamla orklösa der. Redan nära femtio år uppmanades han af en domkapitelsledamot, som kände och wärderade honom, att taga paftoralexamen, för att funna blifwa befordrad till pastorat, men han swarare: jag är för gammal att läsa lexor och jag är nöjd med hwad jag har; jag lär mina barn bedja och arbeta; någon skall också wara komminister, och ingen tjenst är få ringa, att icke answaret är stort nog, och ju mindre tjenst, ju större answar. ( Slut.)