wågat beträda. Der war så fint och fejadt som iett förmak: spisen hwitlimmad, golfwet hwitskuradt, de få och enkla köksredskapen fejade och stödda hwar och en på en passande plats. Sjelf satt Anna i en wäfstol wid fönstret och dunkade så tappert, att hon ej märkte kaplanen. Han stannade och betraktade henne ett par öaonblick. Oaktadt alla grofwa sysslor war hennes anfigte lika barnafromt och ungdomsfriskt fom när han såg henne första gången, vå hon sökte tjenst hos henom, och det påminte ännu om den der förmenta englasynen wid hans första ankomst till stället. Arbete, äfwen groft, skadar skönheten mindre än laster, till och med de finaste. Ändtligen warseblef hon honom, uppfattande med blott en enda sidoblick hans owanliga hållning och min, hwarefter hon fortsatte sitt wäfnadsarbete med större fart, dunkande med klofwen kanske i samma takt som hennes hjerta slog. Håll ett ögonblick med wäfwen, jungfru Anna, jag will tala med henne. Anna war wan att lyda genast, höll stilla och fatt som ett nytändt ljus, i undergifwen wäntan anande oråd. Kaplanen närmade sig till henne, lade sin hand på wäfstolen och såg henne allwarliat i ögonen. Hon mötte hans blid med fin, lugn fom när ett barn fer upp mot fin fader. Soldat Flink är här och will taga ut lysning för fia och henne. Will han? St will han. Jafå. Suru mill jungfru ÄAnna fjelf?