En kapsan som bergar fig. Af Nepomuk. (Forts. fr. förea. N:r. . 7Jo, ft när jag såg i höstas hur dugtig ho ä te att ta upp säd, och när jag fåg hur stinna hon håller pastorns kräk, få pit jag hela wintern och grundade på hur jag ffulle fåra till kärng åt men; fen få träffa jag henne i mårag, när jag ftod och dika, och hon mjölka bruna fon; då fa jag: hon skall wäl bli pastorska hon, likasom mor hennafe8? Nej, mente hon, vdet har jag inte hört åf.7 Seen har jag inte talt med henne, men nog har jag fundera på henne under möte, och derföre gjorde jag höger om en gång i stället för wenster om, oh löjtnanten slog mig i ansigtet med wärjan. Men fom jag nu ändå skulle gå hit te pastorn med betyget, få tittade jag in te Anna, och frägte henne på allwar om hon wille ha mej till karl, ty jag har nu täppa och bo, gris och lo. oo NÅ, hwad swarade Anna på det? son såg glad ut, fom om hon ment att hon hade god lust, och fade: gåd in till presten och fräga. Stt ner här ett ögonblick kära Flink, jag skall tala ett par ord i enrum med Muna derute om faken. Flink lyfte försigtigt upp fina rockskört, satte fig på en trädstol, och lade en pris snus i fin wackra mun; han hade nyss lärt denna läckra konst på lägret. Kaplanens hjerta klappade då han inträdde i fö fet, hittills för honom en helgedom, fom han aldrig