Nå, får jag ide ha mina bin qwar? frågade Anna på sin sida oroad öfwer hans mörka blick, fruf: tande att han icke tålte bin. Men de äro ju farliga! de stickas ju? inwände kaplanen. Alla bina sofwa nu i ro hela wintern, och mina bin äro få förståndiga och tama, att de aldrig frida andra än elaka menniskor; pastorn fan wara trygg för d em. 0, jag fruktar ingenting för min del, men den fom skall sköta dem är ofta utsatt för fara. De funna skada jungfrun. Nej, jag är få god män med dem, de känna igen mig. Jag har ingenting emot att de stå der! fare kaplanen och gick in i fin kammare i owanliga tankar. Anna sprang med ett ämbare till brunnen, hin. kade upp watten genom dess isbetäckta tak och drillade på en folklåt fom en lärka. Det tysta och dock få werksamma lifwet fortgick oafbrutet på kaplansbostället hela wintern: kaplanen slöfdade och smidde få ofta han war ledig från pre sterliga göromål; Anna skötte ladugård och mäfftol, och war mydet litet hindrad af matlagning; faplanen tyckte ej om att eld mer än en gång om dagen brann i hang hus, hwartill han hade mycket skäl på skoglös ort, i synnerhet fom han sjelf hemforslade, sågade och högg hwarje wedstycke. Utan att wexla mer än de nödwändigaste ord arbetade de oupphörligt gemensamt på husets förkofran. Sommar och höst kommo, bergningen war för handen, gröran war wälsignad; kaplanen gick förut och star, Anna tog upp säden lita fort efter honom,