Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1863, sida 2

ren, de göra icke ohägn som andra djur, de behöfwa intet bete, de taga intet annat på marken än honing och wax, fom mi menniskor ide funna taga wara på sjelfwa. Ack, bien äro så snälla! den fom ide sjelf eaer en jordbit. utan får bo inhyses på andras egor, såsom min mer och jag, brukar få hafwa bin. Söta berr pastor, låt mig få ha mina hin här; honingen är få bra i bushållet, i stället för socker. Socter? mumlade kaplanen, jungfrun wet wäl att jag aldrig köper socker. Ja, just derföre funna wi nu ha honing. Det lilla ordet wi uttaladt af den wackra flickans mycket mer än honingåföta rosenläppar klang gansin intagande för kaplanens öron, ehuru det icke hade någon särskild betydelse i hennes mun, emedan tje nare på landet med gammaldags förtrolighet säga wi om fig och sitt husbondfolk och wäårt om allt fom tillhör huset. Plötsligt fom han ihåg honingskrukan och brödet, fom räddat honom från hungersnören när han med tom mage och tomma händer fom ifrån det rika profts huset. J bela socknen fanns ingen bikupa, ingen bonds gumma kunde ha köpt honina för att gifwa honom, möjligen hare gåfwan kommit just från Anna, hon ha: te flera gånger talt om fin moders och sin tadfams bet för det ban ide af tem utkräft husrötemedlen. Möjligen hade också alla ve andra smågåfworna från ofänd hand kommit från Anna och hennes mor. De goda menniskorna gingo kanske äfwen få lånat i tadsamhet, att de ansågo Anna böra tjena af husrötan hos honom. Denna tanke oroade och plågade honom på det högsta, han ryste för fig sjelf, såsom för en obarmhertig farifg, fom gifwer med ena handen för att taga få mycket mera med den andra.