Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1863, sida 2

han för fig sjelf,jag är fär gammal redan.7 Han war då fyratio år. Plötsligt märkte han wid östra gafweln på sitt bud twenne stora bikupor, fom stodo der uppfatta på en ordentlig ställning, med nya wälgjorda halmbetid:ningar. Han hade ide köpt några bin, och wisste icke hwarifrån de kommit. Följande morgon träffade han händelsewis An: na på gården, der hon skottade undan snön från hans port. Han frågade hwad hon wisste om bikuporna. Hon stod der midt i den hwita snön, med få mar: ma röda finder, och äfwen med röda händer, stackars liten, men obeskrifligt glad och belåten. Hon rodnade wid hang fråga och swarade med nedflagna ögon, lif: som om hon blifwit beträdd med ett fel: MAt förlåt, herr pastor, att jag ännu ide hunnit bedja om Iof att få flytta hit mina bikupor. Min bror fom hit i förwiddags med dem från fin hHusbonde, fom hittills haft vem, men numera ide will ha dem, sedan han sjelf fått få många dotterkupor af dem. Äa få! vet är Annas bikupor! swarade kaplanen betänksamt. Sa, min mor hade alltid bin, när mi bodde här; wi hade till flut ide råd att ha andra kreatur. Men bina äro få snälla, de föda fig sjelfwa och äro få lätta att stöta. Wi hade ingen nöd för vem, fom för wåra stackars for, den tiden wi kunde ha sådana. Och så wille länsmannen aldrig utmäta bina, ty de kunna icke flyttas arnat än om wintern. Jag fick en swärm af min mor, ty jag tog sjelf fast den uti en ärtträdsbuske, och af den swärmen har jag sedan fått många, som jag sålt. Jag tog mina bin med mia, då wi flyttade till grannsocknen, — ingen nekade oss att hafwa bin — de äro så snälla, de flöja icke som fås