Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1863, sida 2

t Detta lyckades, så att han för aftonen glömde allt annat än sin predikan. Midt på natten waknade han af oro öfwer sina stackars kor, som säkert stodo och swälte och törstade i fähuset. Han sprang genast upp och skyndade till dem. Nej, det tycktes ingen fara med rem; de lågo helt nöjda i siua bås och idisslade. Hö fanns i häckarna framför dem. Den beskedliga flickan har säkert fett om dem, innan hon gick sin wäg. Men i morgon bittida får jag fodra och wattna dem sjelf, innan jag går i fyr kan. Dermed lade han sig tryggad igen. Tidigt på morgonen inträdde han åter i sitt lilla fähus. Anna war redan der i fullt arbete, korna blängte på honom med undrande ögon, liksom de mes nat: du behöfs ide alls här. ÅÄr du qwar kära barn? frågade kaplanen nås got förlägen. YJa, jag kunde ju icke annat, för kornas skull, ingen kunde ju wilja gå hit på söndagen. Pastorn skall ide behöfwa hindra fig i dag, jag skall nog ställa om allt. Kaplanen wågade icke dröja qwar, hade icke styrka att åter drifwa bort en så tillgifwen warelse, utan gick till kyrkan, och hade seran förrättningar hela tagen. Anna stannade qwar hela weckan, det war få mycket att bestyra i det fattiga ungkarlshuset. Dagarne gingo, kaplanen fick aldrig mod att afskeda den snälla Anna, utan tog äfwen hennes gamla moder hem till bostället. Hwar han kom i socknen, prisade man honom, för det han tagit upp fin föres trädares dotter till eget barn, fom man trodde, och alla berömde henne. De hade fänt henne fedan barns