Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1863, sida 2

bod tydligen wittne om att hon förrättat gröfre qwinnosysslor. Hon Hade ide fått spara dem i wellighet till let och smek. Kaplanen suckade, han kände tydligt att han hade en frestelse att besegra, men det war swårt så wäl att afsäga sig en så lofwande tjenarinna, som kunde hlifwa ännu mycket mera för honom, som ock att afslå det öppenhjertiga barnets bön att få tjena i det hus der hon blifwit född och under en husbonde af samma stånd fom hennes fader; likwäl swarade han: det är omöjliat, kära barn, jag fan ide antaga dig. vSmwem ffall vå sköta forna ? frågade Anna, ty få hette hon, med den näpnaste min och såg på far planen med fina trohjertade ftora blå ögon. Jag får lof att säga åt någon i byn. Det hade kunnat gå an förut, men fedan pastorn nu flyttat ut och byggt här enstaka, få är det för lånat för en grannqwinna att gå hit och sköta om forna; om någon skulle wilja åtaga fia vet, få fule bon odfå slarfwa med alltihop, de stackars forna skulle bli wansköta. Det går ide an. Här måste wi i fsörbigående nämna att kaplanen, fom på en auktion en skogssocken lyckats för godt pris köpa fig dels nya timmerstockar, dels en behållen gammal byggnad redan flyttat ut och rest upp en ny gård, hwaromkring han äfwen begynt att anlägga täcka planteringar. Allt war wäl smått och otillräckligt, men brukbart. Kaplanen insåg att hon hade rätt och blef henne skyldig swaret. Hon förswann, och han, som trodde att hon blifwit stött af hans wägran och lemnat honom för alltid, fördjupade sig åter i sitt andliga arbete, för att döfwa de känslor och önskningar, som mot hans wilja hotade att stiga upp i hans försakande själ.