Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1863, sida 3

på bordet och upptäckte der till fin förwåning fer fafor groft bröd och en grön stenkruka, lik en öfterländsk jätteblomma, full med fler jungfruhoning. Harifrån kom detta? Hwem hade warit inne med detta i hans olästa boning? Ögonblickligen tänkte han nu åter på det wackra ansigtet, som han sett wid sin första ankomst till stället, men sade derpå för sig sjelf: åh! ide är jag wärd någon skyddsengel, det ter war bara en synwilla, det är någon beskedlig bondgumma, fom wår Herre ffidat till mitt biftånd. Han tackade Gud och åt, belåten med att hafwa föda för flera dagar efter sitt hushållningsfätt. Det wore tröttsamt att beskrifwa och ännu trött sammare att läsa om huru den stackars kaplanen fömpade med nöden först till hösten, då han fick sina åtta tunnor af pastorn, och sedan för fin beraning ett par år. Under tiden hände ofta att hjelpen fom alldeles oförmodadt, utan att han wiste hwarifrån; än träffade han en mjuk bulla, än en mark smör, än litet äga på sitt bord, och intet annat bekymrade honom än att han ide wisste hwilken af sockenboarne han skulle tacka för detta. Det war så olikt hwad han warit wan förut: om någen af det beskedliga bondfolket skänkt honom någet, så hade de alltid tommit sjelfwa, för att blifwa tackade och prisade. Efter några års förlopp lyckades han att få bo stället enskiftadt; och derpå mottog han trädet; jjelf dikade han och stängde, förrättade sjelf med legda hästar bruket och sådden. Hans lilla lön fick räcka till allt, och hans mage ensam gaf honom kredit. Han hade också sjelf förfärdigat alla nödtorftiga bohagåting och rerskap, och för att skaffa fig någon extra in-: komst, hade han gjort åtskilliga wackra dragkistor, och sålt dem, wäl betsade, åt unga bondsöner. Ehuru