Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1863, sida 3

skulle bara ha generat wåra säster alltför mycket med fin bondaktighet. Kaplanen gick med hastiga steg från den ftetosande prostgården; i början minskades hand hunger af harmen öfwer prostens likgiltighet för hans billiga begäran, sedan mildrades den under den derefter fom mande striden mellan harmen och hang bättre jag, slutligen förswann den alldeles då han med seger öfwer sig sjelf inträdde i fattigstugan till den gamla gumman, för att trösta och hngswala henne med Guds ord. J fattigstugan war allt sämre än hos honom sjelf. J en liten låg stuga woro fjorton gubbar, gummor och barn sammanträngda i största elände och smuts, Fkifmande med hwarandra om rum, om den sparsamma dager, som föll igenom ett uselt fönster, om eldstaden, och dylikt. Alla tystnade likwäl wid prestens inträde, ty de hade redan i honom lärt känna en hjelpare, både i andligt och lekamligt hänseende. Han anwände hela sin dag med att förft ur grann: stapet förskaffa bröd åt de hungriga och sedan tröstade han och uppmuntrade alla till tålamod i hoppet. När han skildes från dem hade alla tårar af glädje i sina ögon. När han slutligen i skumrasket inträdde i fin tom wa boning tackade han Gud för det han egde ven en fam och i frid. s Men nu fom hungern plötsligt tillbaka. Han tänkte likwäl lägga fig, ty han hade fom student lagt fig fastande många gånger förut utan skada, och bekymrade fig föga deröfwer. Under den forta tid han wistats på stället hade han redan med egna händer förfärdigat åt fig en enfel fång, ett bord och en stol. Innan han sknlle lägga fig faftade han en blick