Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1863, sida 3

prest ansåg han sig böra arbeta med sina händer, då lönen war så knapp, och emedan apostelen Paulus sielf, midt under fin apostlawerksamhet förfärdigat tält. Han menade med Luther att ärligt arbete också är en gudstjenst, när det sker i bön och med flit. Sedan han med egna armar och legohjelp för dagen bergat in sin första gröda, som war särdeles rik och wälsignad, köpte han ett par hästar. Dem skötte han sjelf. Men han behöfde ocfå nödwändigt ett par for, ett par får och andra småtjur. Dessa kunde han omöjligt ansa, dertill hade han ej tiv. Hans tillgåns gar woro nu sådana att han kunde taga fig en piga, och lät förstå i socknen att han wille hafwa en enka, som war pålitlig. En afton fatt han oh wäntade på en sådan, fom blifwit förordad hos honom, men hon hördes ide af. Hon skulle komma för att stanna qwar genast, ty han hade nyss fått twå små for, fom un stodo i hang fär hus oc) wäntade få uppasserska. Det war en lördagsafton oc han fatt wid sitt bord och begrundade fin predikan. Han hörde någon gå i dörren, såg upp och spratt till af förwåning. Framför honom stod den wackra warelsen, fom ban för ett par år sedan sett för första gången wid sin ankomst till stället, då blott som en andesyn, nu som en lefwande warelse, ej mera ett barn, utan en kraftfull jungfru i serdeles rena och nätta, ehuru tarfe liga kläder. Hmwarifrån är du, kära barn ? frågar han, res ban intagen of hennes fägring och blygfamma mäjende. Jag är född här i huset, herr paftor! swarade flickan med glad uppsyn, jag är dotter till förra fomministern. Jag söker tjenst hos pastorn; jag har hört att det är ledigt. (Forts.)