Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1863, sida 3

Sann fromhet. Den glada tillförsigt, fom genom He: tigionens wälsignelse kommer öfver en menniska; tänslan af tillit; en hwila hos Gud; själens utomordentliga frid; den allmänna samklangen; den inre känslan af den Oändliga; samkänslan med Altets själ, — är en sällhet, fom ord ej förmå uttrycka. Endast den wet det, som känner det. En profets tal fan ej fil: dra detta tillstånd, — nej ide en gång om en Seraf berörde hans läppar med eld. J den högtidliga ftunden af religiös besökelse från den lefwande Guden tyckes det ej längre finnas någon färs ifild tanka; werlodslifwets flöde genom strömmar själen. All tanke på jaget har upphört; det är en småsak att wara Kor nung eller Arbetskarl, fader eller fon, Menniskan är ett med Gud, oh Han är allt i allo. Hwarken naturens ffönhet, eller snillets fröjd, eller det ljulwa andandet af likstämda hjertan, fiwil: tas klappande utgör en tjusande musik, — hwarken en eller alla af dessa funna uppgå mot glädjen hos den fromma fjäl, som är ett med Gud, och få full af frid, att bönen är obehöflig. Denna djupare glädje förlänar ett ökadt behag Ät före nämnde fröjter. Naturen undergår en ny omgestaltning. En saga förtäljer, att vå den uppgående solen kastade fina ftrålar på Memnons bildstod, uppwäckte de en musikalisk klang i dennes stenbröst. Religionen gör detsamma med naturen. Från den glänsande ormen till wattenfallet, är allt wältaliat om Gud. Vikaz fom för Johannes i Uppenbarelseboken, står en Engel i solen; en Seraf fmwäl: war öfwer hwarje blomma; Gud talar i hwarje litet grässtrå, som omgifwer foten af en berghäll. DÅ wiaer sig fr wen snillet wid en högre fällhet; dess tankar lysa mera strålande, när de in: fattas i religionens ljus. Den gör wänskapen och kärleken oändliga. Mennis skan älskar Gud, då hon blott älskar sin wän. — Detta är en fröjd, som den sanna fromheten och religionen förlänar; def fortfarande frid; dess eminners liga lif. Sädant kommer ide af en slump. Det tillfaller dem, fom bedja och arbeta, arbeta och bedja. Detundanhålles ej för någon såsom andra gåf: war. Naturen talar föga till den döfwe, den blinde eller den obildade. Jcke hwarje menniska är ett snille, och kan njuta af dess fröjder. Få menniskor lyckas finna en wän, som för dem är en werld. Denna treeniga sympathi är ej för en hwar. Religionens sällhet åter, som är den djupaste, den sannaste, den emwinnerligaste, samtänslan med Gud, den tunna alla Hand barn winna.