signade menniskornas flit, utan att det minsta afundas sin förmans lyda. Snart såg han framför fig preftgården i hela dess sommarprakt, omgifwen af en rit trädgård, på norra sidan skyddad af en mäktig furu skog och wattnad af en klar å, fom förde fitt silfwer i wackra bugter genom en mörkgrör äng, der den stolta ängskaflen blommade präktigt, och nickade i winden åt de gula kalflekorna, som trängdes wid åbrädden. Hwad det kyrkoherdebostället war ståtligt! Den stackars komministern skulle sielf underhålla fin bor stad, men kyrkoherdens hus byggas och putsas af hela församlingen. Det hederliga folket sätta wanligen sin heder i att hafwa fint hos fin kyrkoherde. Med tomministern är det ej få nosa, bönderna äro ej skyldiga att underhålla hans bostad, och dessutom är han en sattig stackare, fom ej behöfwer bo få wäl. Alla kyrkoherdens hus woro så godt som nya, rödfärgade och täckta med nytt tegel. Gården war fint sandad och försedd med en wacker blomsterrnndel. Kan man tadla komministern att Han suckade mid år Iynen, af all denna herrlighet, fom tillfallit tyrfoherden, hwilken ide ajorde mera derför i fin tjenst än fomminiftern i fin? Men tomministern qwäfde fin owilja med bibelspräket: jatt wara gudelig och låta sig nöja är winning nog.7 Han mötte en wälfödd dräng på gården (fyrto: herdedrängar äro på landsbyggden afundade för fin rälmänn och frågade efter prosten. Drängen wisade honom in i den stora byganingen. Det war på förmirdage u, komminister krden hade ide smakat någon mat ben dagen, och dagarne förut lefwat på den yttersta förknafpnina; när han fom in i A stod kölsdörren öppen; i köket tilagades frulosten, och en frukost i ett rikt presthus på