Komministern hade en pinsam dag, då han be tänkte huru mycket som kunnat göras till boställets förmän, om han haft dess egor afskilda; han hade då kunnat igenlägga återn till äng, för att med mindre kostnad och arbete få afkastning, hwaremot nu, när nästan all åker låg öppen, många körslor behöfdes för bruket. Han skulle så innerligen gerna genast sjelf med egen hand gripit in i arbete, börjat att dika den försummade åkern, och mera sådant, men nu tjenare vet till intet, då han ide sjelf kunde få bruka den. Emellertid beslöt han att begära laga ffifte, och flute ligen tröstade han fig dermed, att medan han wäntade på skiftets fullbordan, fom wanligen dröjer flera år, spara in af sin lön till inköp af kreatur, samt att före färdina redskap på förhand. Rå alla sidor hindrad af fattigdom och dåliga inrättningar skulle han, lik många andra fina litar af skräckts från alla försök att hålla fig uppe, och under teraf uppkommande nöd förlamats, men hans själ war få fast genom tron på Guds försyn att han genast begynte arbeta på sitt framtida wälstånd. Blott den fom från ungdomen lärt fia den stora konsten att wara fattia, att arbeta och försaka, fan i sådan ställning som en stackars komminister bibehålla och förkofra fig. Lars Larsson wisade att det är möj: ligt, men han war oc ett undantag. Högst få af dem fom från ungdomen, för det heliga fallet flull, egnat fig åt boken funna bibehålla och utbilda den fropps: liga arbetsförmågan, och juft den är nödwändig för en komminister, hwars lön ide är större än en drängs, få att han ide har råd att löna en dräng, till sitt bi träre, utan måste sjelf orla fin jord. För att kunna berga fig hade komminister Lardz. son längesedan slagit ur hågen alla tanlar på gifter-: