Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1863, sida 3

gen att få sitt tak i hjelpligt skick, så att det höll tätt för nästa slagregn, till hans stora fröjd; dessutom hade han putsat och fejat det på bästa wis, så att han blef nöjd dermed, ehuru det war brokiat af mer och mindre gammalt wirke, men han fästade fig i allmänhet mindre wid huru en sak såg ut, än mid huru den mar och dugde för sitt ändamål. Lyckligtwis Hade den beskedliga prestenka, hwars nådår han sist förestått, i afräkning på hans lilla lön försett honom med några fårbogar och en säck bröd. Han hade aldrig warit wan wid annat än att stilla den wärsta hungern, först i det fattiga föräldrahuset och sedan i Upsala, der han lefwat på ett stipendium, hwilken wana han bibehållit äfwen sedan han blifwit adjunft; derföre tyckte han fig nu wara tryggad en lång tid för fin föda. Men ehuru han hyllade den fatfen att ide sörja för morgondagen, tolkade han den dock få att menniskan är skyldig att arbeta stillhet för framtidens behof, att han ide skulle behöfwa blifwa någon ffyldig eller söka hjelp af andras sammanskott. Han föresatte fia derföre att med all flit och omtanke sjelf bruka fitt lilla boställe; han anfåg det oc fom en pligt: intet stycke af den jord Gud gifwit menniskan bör ligga i lägerwall eller wanskötsel. Han uppsökte derföre den granne i byn, fom i flera år på arrende innehaft boftället, till ftor nytta för fig sjelf, men till föga gagn för komministern. Hela arrendet war tjugo tunnor. Bonden oc) komministern gingo nu att befe egorna. Det war bondens fördel att få behålla arrendet, komministern önskade att sielf bruka jorden, emedan han förstod det och kunde arbeta sjelf. (Forts.)