i ord eller åtbörd, ofta framkallar Yttringar af bifall. Hwad har publicisten — han må nu wara recensenten med det bart (ofta blindt!) huggande swärdet eller den mer blogizmme referenten — att härwid iagttaga? Jo, att rätta sig efter salongens yttrande af bifall eller ogillande, så widt detta står tillsammans med hans ceftetiffa uppfattning och fan begränsas af de råmärken, utanför hwilka ingen skön konst finnes. Om opinions: yttringar från galleriet är naturligtwis ej fråga, då man wet od) erfarit att storartade, tragiska scener — t. er. uti Calderons Vifwet en dröm — der mötas af de mest naiva uttryck af mun terhet. Publikens bifall skänkes dessutom ej alltid åt talangen, som uppbär rolen, utan åt karaktären, som framställes. Det finnes roler, som fwårligen funna bort: skämmas af den spelande — exempelwis jernbärarens uti Blanchees skådespel med jamma namn, der till och med en Gille war dräglig —, men också sådana, fom, oaktadt det bästa spel, i och för sig ej kunna intressera och sålunda beröfwa den spelande erkännandet af den talang han ådagalagt. Man fäster sig mid dag: rarna, förbiseende de ffuggpartier, för: medelst hwilka de framhållas. — Dessa reflexioner framkallas närmast af det rikliga bifall, hwarmed Andersfonffa fällskapets sista söndagsspektakel mottogs, ehuru de uppförda lustspelen hwarken woro nya eller i någon superlativ grad goda. Dardanell eller hand upptåg på landet af Aug. Blanche samt Bartk, Park och Stark af Aug. Säfström äro gamla bekanta och onekligen mycket ro liga och blefwo det få mycket mer fom de förnämsta rolerna, Dardanell och Agapetus i den förra, innehades af hr Ljung: dahl och fru Brandt, hwardera wid sitt intväde applåderade och mid Jpettattots slut tillsammans inropade. J den fednare pjesen excellerade i synnerhet hr Ljundahl genom det oefterhärmliga mins spel, fom utan twifwel låter Honom vfwerlefwa fig fielf i den mening nemligen, att de hwilka fett hand komiska förmåga, sent lära glömma den person, fom beredt få mycket nöje och få många hög: tider af munterhet. J går gåfwos trenne pjeser, hwardera i en aft. Först Arele de Smnanged af Scribe, såkallad komedi, ehuru man hade swårt att finna hwari det komiska skulle beftå. Med all aktning för den wackra moraliska tendensen och med är: ligt erkännande af de spelandes lyckade bemödanden, kunde man dock ej undgå att finna pjesen litet tråkig för de långa dialogernas skull och för den brist af handling och den bismak af förlegad ma-. ra, hwarmed stycket är behäftadt. Derefter i ordningen fom en operett från Offenbachs kända fabrik. Den lallas En sömnlös natt och är i dramatiskt hänseende underhaltig; musiken står ej heller särdeles högt; synnerligast i har: monibehandlingen. Men mille Bettersson och ör Ryberg gåfwo saken intresse genom sångens aldrig förfelande magt.