Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1863, sida 2

med fulla handen åt dem; alla de andra djuren syntes mätta, och han kände en hjertinnerlig fröjd deröfwer. Han hörde snart att winden tivt utanföre och att reg net strömmade i strida skurar, men det war naturligt, ty till föreställningen om arken hör också syndafloden. Men bäst fom han låg der sitt wälbefinnande, kände han att regnet strömmade ned på hang hufwud och flöt öfwer hang finder. Det war en få obehaglig känsla, att han ryste; han försökte förgäfwes att dras ga fig undan det wattenfall, fom brusade ned på hos nom. Slutligen gjorde han en stark ansträngning, för att blifwa lös, och waknade. Men drömmen mar werklighet, en riktig dusch nedstrilande ur taket öfwer hans hufwud. Han sprang upp och betraktade natur undret i nattens skumma dager. Regnet hade genomträngt det usla boställstaket, och redan bildat små bäckar på golfwet. Han gick in i de andra rummen, för att söka fig en torr lägerplats, men der mar alle deles på samma sätt, ett hål i hwarje tak och en rinz nande flod derifrän. Detta är någonting manligt i komministersboningar, hwilka enligt lag skola byggas af kaplanen, men fom hang lön knappt räcker till för hans egen lekamliga hydda, få boställshusen förfalla, till dess någon blifwer kaplan, fom har en liten för mögenhet att förstöra på platfen. Han blef hjertängslig några ögonblick, wid tanken på att hafwa ett tak öfwer hufwudet, som icke räckte. ett hem, som icke unnade honom nattro, men i det samma gick solen upp och regnet afstannade; all hans nedslagenhet förswann, då han ihågkom det ordet: efter regn låter Gud solen skina; han bad sin morgonbön och tackade ånyo Gud för det egna hem han fått. Se dan han enligt fin wana läst oc begrundatett kapitel i bibeln, tog han fin yxa och git ut för att fe huru