Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1863, sida 2

qwinnoanleten, utan bäfwande ihågkomma mästarens allwarliga warning: ven fom fer på en qwinna ete. Han måste göra wåld på sig sjelf, för att rycka fig lös ur sådana inbillningslekar, för hwilka han hit-! tills warit alldeles fremmande. Solen hade emellertid gått ned. Han stod hastigt upp, såg fig omkring något öfwerraskad af omgifningen, fom war i en sådan strid med hwad han nyss drömt mot sin wilja, om ett yppigt eden med en Eva i; men han lugnade fig snart i fin från barndomen utbildade förnöjsamhet, fökte upp en passande läger: plats uti kammaren, just der en säng borde stå, lade kappsäcken till hufwudgärd och sig sjelf på golfwet, samt slumrade snart djupt, såsom alltid en man med tryggt samwete. Huru djupt han än sof började han småningom att drömma. För dem som hafwa blott en ringa del af werkligheterna på jorden äro drömmar wanligen en slags ersättning; under drömmen tillegnar fig deras inbillningskraft hwad de sakna under det wakna till ståndet; det tyckes nästan fom detta antydde en hos menniskan förborgad kraft, som kanske, om allt går wäl till slut, utwecklas till en alstrande förmåga i en annan werld, få att hon ter förmår omaifwa fig med allt fådant fom hon behöfwer och älskar. Den fromme presten, fom länge närt fin inbillningskraft med den heliga skrifts rifedomar och nu fått sitt hem uti ett alldeles tomt hus, drömde slutligen att hans boning förwandlats till en Noaks ark full af alla slags mat: nyttiga djur. Han fåg fig tydligen omgifwen af ftora feta for, fom blickade på honom med lugna, klara ögon, han hörde tätulliga får bräka, em tupp gol, här star anäggade och stampade, och hwita dufwor flaxade itring honom. Han tyckte att han strödde ut ärter