Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1863, sida 2

T——— — — En kaplan som bergar fig. (Af Nepomuk.) (Forts. fr. föreg. N:r., Han skyndade in i det förfallna huset, ifrig att få återse ven sköna warelsen, fom han ännu wille falla dess skyddsengel; han gick snart igenom kök, stuga och kammare, men ingen lefwande warelse syntes derinne; döden tycktes ha gästat der länge, luften war unken, oaktadt fönsterna stodo öppna, ty golfwet war ruttet, och fullt af swamp; dwärgnät hängde på wäggarna och bland takbjelkarna, spindlar klättrade på fönfterbågarna, spisen i köket war sönderfallen och på härden kämpade rosten med fot och dam. Intet enda husgeråd eller möbel, ingen säng, intet bord, ingen stol fanns i detta fullkomligt tomma hybble. Men presten fästade sig icke det minsta derwid; han saknade intet annat än den förswunna gestalten. Sedan han betalt och afskedat sin skjutsbonde, läste han igen fin port och satte fig helt lugn i fPi jen, den enda sittplatsen i hela huset. Der samlade han ånyo fina tankar för att påminna fig den före swunna gestaltens utseende; han hade egentligen ide uppfattat annat än ett leende anfigte, med ett par stora, klara ögon, rosiga finder, en snöhwit panna, och ett lockigt hår fom glänste fom guld, belyft af aftonsolen. Wisst war det en qwinlig warelfe, en flida, ett barn, huru kunde likwäl ett sådant göra få djupt och få hastigt intryck på honom, fom aldrig brukade fe på