Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1863, sida 2

beto icke det ringaste på den framfusige bonden. Erfebiskopen fatt der swarslös för den ena frågan efter den andra, och bonden blef allt närgångnare, stark genom en wiss ensidig bibelkunstap efter bokskafwen. Förgäfwes blickade erkebiskopen ut efter hjelp på gården, der syntes inga andra lefwande, än de nyss nämnda djuren, och de ingåfwo honom inga andra idser: om icke det, att grisen, som icke gaf akt på gåsens hwäsande, blef honom ett föredöme i tålig litgiltighet för bondens prat. Ändtligen nalkades en menniska. Erkebiskopen såg genast på den kommandes drägt och hållning att det war en yngre prestman, möjligen adjunkten iförsamlingen, och ropade åt honom att genast stiga in. Den anropade igenkände fin höga förman, inträdde genast i kammaren, och gjorde en djup bugning för erfebiffopen. mälfommen, kära män ! fade erkebiskopen, bhan kommer just lagom, för att taga wara på ett af fina får här! Se! he! grinade bonden försmädligt, högmördige herrn will ide swara mig på mina frågor, kanske magistern mill göra det, han är ide få förnäm han. Symwad frågar du? fade adjunkten, fom samlade hela sitt mod i tanken att nu få bestå ett difputationsprof med bonden inför sjelfwa erkebiskopen. NÅ fade bonden, fan magistern lika fom säga meg, hwad Kains hustru hette? Adjunkten såa frågande på erkebiskopen, fom fmålog och nickade, lilsom uppmuntrande honom att swara efter godtycke. Det står ide i skriften, swarade adjunkten,ty mi behöfwa icke weta tet.