En kapsan som bergar fig. (Af Nepomuk.) Aprilsolen sken med löftesrik wärme på en Up: landsslätt, der en föga besökt gästgifwaregård låg wid en bäck, fom nyss sluppit lös från sina isbojor, och plaskade fram genom en sank starrwall. På den lergrå gården syntes blott twenne åkdon, en lätt, illa medfaven kalesch utan hästar, samt en bondwagn, bakom fä tet fyld med halm, hwarpå twenne frånspända magra dragare begärligt knaprade. Mot ena framhjulet skrubbade sig en fullwuxen gris med missnöjd uppsyn, under det en gåskarl sträckte ut mot honom sin långa hals, och hwäste, utan att af Sehrimners ättling be wärdigas med uppmärksamhet. Ett af fönstren på manbyganingen stod öppet; derwid fatt en resande, fom wäntade på hästar, och rökte ur en wäldig sjöskumspipa. Hans ansigte war finbildadt, trindt, gladt och skinande; för tillfället hade det ett uttryck af missbelåtenhet; som säkert kom deraf att han liksom grisen antastades derinne i rummet af en hes bonde. Den resande war sjelfwa erkebiskop Rosenstein, den andre en gammal bonde, fom fått höra hwilken märkwärdig gäst fanns på stället, hwarföre han be gagnat tillfället att få göra den högwördiga herren några i hans tycke högst wigtiga spörsmål i läran. Erkebiskop Rosenstein, mera werlisligt än biblifft bilbad, war i hösta grad beswärad af bondens frågor, ty de wapen han war wan att nyttja, det fina wettets,