Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1863, sida 2

få war det wäl Tegner, hos hwilken alla, från slottet ned till hyddan, stodo i skuld för få många njutninasrifa stunder. Den fom länge warit ett helt folks älffling blir gerna allestädes litet bortskämd, och om han nu, i likhet med Tegqndr, i rågadt mått besitter gmwidhetens och satirens gåfwa, må man ide förundra fig om denna anwändes både i tid och otid. Efter ett ytterligare samtal i alldagliga ämnen och hwars innehåll jag nu mestadels förgätit, inkom en betjent och underrättade biskopen att hans wagn war framkörd. Jaq har lofwat en ung, wacker fru, fade ffalden, att dricka kaffe hos henne på hennes landtställe denna morgon. Wisst wille jag helst slippa ifrån det, men hwem kan neka unga och wackra fruar någonting, helst när mannen, som här är fallet, icke är hemma. Tack emedlertid, min bäste wän, för det ni we lat besöka den gamle skrale biskopen, tillade han och slöt mia, som nu stigit opp, med trofast gammaldags fed i fin famn. Sök upp mig och prata bort en stund, i fall wåra wägar ännu en gång skulle fammans stöta, och glöm för all vel ide mitt råd att gifwa Carlsbadern på båten. Jag gick, uppfyllo uf wördnad för den fryntlige, muntre gubben. Länge, länge hade jag redan förut hos Teaner beundrat skal de n, mi hade jag äfwen lärt att hos honom älska mennissskan. Aldrig mar wäl en stor man mindre högdragen, aldria mera hiertlig och oförbehållsam. Wälwiljan lyfte ur hans blick, godheten myste på hans läppar. Hwilken himmelswid åtskilnad mellan hans sätt att bemöta en obes tydligare person, och dessa pösande aristokraters, eller dessa dumdryga penninggubbars, hwilka, saknande hwarz