Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1863, sida 3

ske wet. Hade jag stannat der en månad till få hade jag wäl blifwit alldeles objelplig, få platt och strå: kigt fann jag landet, få platta och tråtiga dess inner byggare. Nej, om man skulle wilja likna Europa wid en menniskokropp så sitta bestämdt hemorrhoiderna i Tyskland. Tyskland förefaller mig äfven som kaspiska hafwet, der otaliga strömmar flyta in, men ingen ut, fom man wet, utan allt upplöser fig i en tung meta fysisk dimma. .. Här tystnade skalden; men för att åter få famtalet i gång wågade jag framkasta den frågan, huruwida han ej ämnade glädja publiken med något nytt arbete. Nej, ide få länge jag har mina ögon uppe. Den wärda publiken har ju mycket intressantare teityr i i fina förträffliga tidningar och ritsdagstal ... Aha! är du nu på din gamla täpphäst igen! — tänkte jag, och skalden fortfor: ö IMNej, det war en tid då äfwen jag sökte publi: kens gunst, men nu föraktar jag densamma. Publiken är en gammal sköka med hwilken jag icke widare will befatta mig. . i Åtminstone, inwände jag måste biskopen medgifwa, att denna sköka icke förthy är bra tacksam, som nu i ett fjerdedels sekel burit biskopen på sina armar. Månne biskopens hårda dom icke är bra orättwis? Nå, nå, tan få wara, min båsta wän, swarade skalten firattande. Men jag förifrar mia gerna då jag kommer att tänka på tidningstäbbel och vifddagsgräl. Min tro, oh ingen fan taga ven ifrån mig, är den, att wåra tidningsskrifware hafwa arbetat på att förderfwa nationen. En tidnings Nicolaus är ins gen bit bättre, än en rysk dito. (Forts.)