Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1863, sida 3

Carlsbader. x För all vel låt genast bli det om ni will fomma undan med lifwet. Tro mig, jag talar af erfa: renhet; ty för några år fen narrade de fördömda lä karna mig att besöka sjelfwa Carlsbad. Nåbäl, jag kom dit och drack i början, så att det stod herrliga till. Mina wador och ben, fom förut woro ffäligen klena, började, ett, tu, tre, att rundas och blifwa fylliga till den grad att de till och med ådrogo sig damernas uppmärksamhet, och jag war icke litet stursk deröfwer, jag, må ni tro. Men denna min glädje blef icke lång, ty snart upplystes att det war wattusot fom hade förskönat mig och gjort mig saftig fom en me lon. Den fom nu fade Carlsbad och def förderfliga matten god bag, war jag. Jag begaf mig bem igen, ty jag wille för ingen del att mina ben skulle hwila i det odrägliga Tyffland. Så att herr biskopen ide tyder om Tyskland? frågade jag. Tyffland! utropade han och hang aenialiska anletsdrag lifwades, han söga aniftrade, Tyftland! Nej, om man kan blifwa utledsen wid något, få är det wid Tyskland. Men biskopen hade naturligtwis ver, som här, otaliga beundrare, inföll jaa. Fa, gubewars! Första gången jag war derute fit jag ide höra talas om annat än Frithiof, fynnerligast af de wälsignade Tyskorna, fom äro befatta i allt hwad fom stöter på Liebe7. Med sin ofmatliga, falskx, pathos reciterade de jemt någontina derutur för mia, få att jag hart när önskat hela Frithiof ogjord. id den tiden dyrkades jaa i Tylf: land fom en ny Guds fon. Men nu är jag alömd, och nu dyrka de den Heliga Anda i mamsell Bremer. Jag war derute i fjol för min sjukdom, fom ni fan