Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1863, sida 2

Alltid samma frågor och samma swar. .. Studenten anmärkte nu att jag war ofantligt mild i mina omdömen, något som han icke knnnat tro mig om (hm! hm!) Jag swarade honom att hwarje skald bör bedömas efter det bästa han ffrifmit, och vet ide fanns någon af vem, fom han behagat uppräkna, hwilken icke författat åtminstone ett eller annat ypperligt stycke. Men Tegner vå? Hwad säger då löjtnanten om Teaner 2 Behöfwer jag wäl säga det? utbrast jag, halft förtretad. Känner löjtnanten Tegner perfonligen Nej, beklaglig ... Rord i Guds namn! Dev går han! ropade studenten, fattade mig i armen och pekade på en fmart: flärd man i skor och hwita strumpor, fom med matta, ojemna steg framkom i en all wid sidan af den äkle, oförgätlige menniskowännen, apothekaren Cavallin. Allt ifrån min barndom hade det utgjort en af mina käraste önskningar att någongång få skåra denne werldskunnige skald, hwars skrifter warit min tidigaste förtjusning — men ända hitintills förgäfwes. Nu, nu såg jag honom ändtligen, men lutande, men swag. En blixt, fom kommit inifrån, hade året förut liksom splittrat den fordom så kraftiga stammen; men det war i alla fall Tegnår, och med en lika oemotftåndlig fom lätt förlåtlig nyfikenhet, skyndade jag efter honom, just fom han inträdde i paviljongen, der wattnet serverades. Der blef snart fullt bus, och name net Tegner for ofriwilliat öfwer allas läppar. Med oförliknelig näswishet trängde jag mig fram, få att jag fom honom helt nära. Hans klara, snillrika, blå öga fästades för ett ögonblick på den nyfikne, och ett