En syn i Parudisel. (Af W. v. Braun.) Det war just i sjelfwa Paradiset under hbögfommaren år 1841. Under lindarnes skugga fatt jag der en wacker morgon... MNii Paravifet? tyder jag mig höra mången (ifare twiflande utropa. Ni måste sätert narras, min herre, ty hur fan skulle wäl ni hafwa kommit dit? Wärdaste läsare, det är ide destomindre fullktomligt öfwerensstämmande med den renaste fanning. Jag fom dit genom porten och fatt, fom jag nyss haft äran att säga, under lindarnes skugga en wacker morgen, i samtal med en något peetisk student. En student i Paradiset! ha, ha! Nu blifwer det sannerligen allt wärre och märre... hör jag läsaren ånyo utropa. FHör att emellertid med ens göra slut på alla, såwäl för mia fom för den poetiska studenten, föga fmidvande twifwelsmål, skyndar jag nu att förklara att det i den goda staden Götheborg finnes en liten för: tjusande promenadplats, fom kallas, eller åtminstone fordom kallades Paradiset, hwilket namn jag också tyder böra flinga ljufliaare i de rättfärdigas refpef: tive öron, än det af Cavallinffa Carlsbarder-inrättningen, som platsen nu lärer heta, och fom gjort att densamme mera påminner om en sjudande afgrund, än om ren fridfulla lustgård der wåra första föraldrar togo fina första promenader.