Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1863, sida 3

några ord, som kommo de skönaste purpurskyar att uppstiaa på hennes friska finder. Fröken wisste emellertid att fnart få samtalet i gång och förlägenheten att gifwa wika. När slutligen min fosterfar och jag refommens derat oss och mi åter inkommit på mina rum, fade den förre: du har god smak, min gosse, en få söt flicka bar jag aldrig fett, men hennes fostermor war äfwen ett magnifikt fruntimmer, tillade han med en lätt suck. J3nnan weckans slut woro Jngebora och jag ett förlofwadt par, och wi båda erhöllo wid förlofningen ett gåfwobref på en större egendom, wärd cirka sex tunnor guld. Hwem tunde wara lyckligare än jag och, jag är wiss dess derom, äfwen hon. Dagen efter min förlofning yntes min fosterfar mycket beklämd och tung till sinnes. Hum! sade han och bläste tjocka moln ur pi pan, ber han fatt i soffan på min kammare. Hum! Symad funderar min älskade pappa på? Hum! pustade han ånto. Efter en temligen lång paus anmärkte jag: på vet swaret blir ingen särdeles klok, kära far. MNÅ rent ut då, min kära aosfe, fade han nu, med ansträngning, du blir wäl ide ond vå mig, om äfwen jag gifter mig. Nej, hjertans gerna, om endaft flitan är god och wäl uppfoftrad, fade jag, leende, i det jag citerade de ord hwarmed han förut gjort mig få himmelskt säll. Då går jag ned till fröken och hör mia före, suckade min fofterfar och lemnade mig i en ide ringa förwåning, blandad med werklig glädje.