Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1863, sida 2

hwila wid! Hwilken trofast, innerlig och ren färlek skänkte hon mia ide! Enligt hwad Ingeborg sedermera, under en förs trolig stund, bekänt, daterade fig bennes kärlek till mig från samma afton, då jag raglade omkull fram för hennes fötter och hon aret öfwer mig. Som du mins, eller kanske längesedan glömt, din ffalf! fade hon då till mig, med ett tjusande ögonkast, hade wi förut redan ofta mött hwarandra, men aldrig talats mid. Ditt wackra utseende (förlåt mig att jag är uppriktig!) gjorde att jag gerna såg dig, äfwen då du ide kunde fe mig, fom stod gömd wid fönstret, när du gick ut med dina luftiga bröder. Då dessa utflygter nästan beständigt förnyades och jag märkte din brist på stadga, blef jag af själ och hjerta ledsen för din skuld. Men när du slutligen wisade dig för mig, den der qwällen, fom du wet, led jag ordentligen. Huru nu funna i ord återgifwa min glädje då jag, alltifrån denna stund, fann ditt lefnadssätt helt och hållet förändradt! Genom din fås dersta, wår piga, hörde jag huru flitig och ordentlig du war blefwen, oc jag nästan högmodades öfwer att jag, måhända, vertill bidragit. Jag har hört, och jag tror äfwen på sanningen af, den sublima satsen, att den, fom ur lifsfara lyckats att rädda en person, få ster fig wid densamma med en kärlek, ofta starkare, än den räddades tacksamhet. SÅ hände det sig äfwen med mig, och det war en ganska lätt sak för dig att erhålla ett hjerta, fom länge sedan mar ditt.