Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1863, sida 2

UU mina ögon, hwilka stadigt sågo in i hennes, måste hafwa sqwallrat mera än de bort, slog hon, rodnande, ned fina, i det hon fade till mig, fom redan tagit eti par skorpor: behagar icke herrn äfwen en ring. Fo, swarade jag, lakoniskt, men i detta jo låg ett fajt beslut: vet nemligen att söka winna Jngeborgs hjerta och hand samt en ring af guld, i stället för en af hwete. Jag förmodar, fare sedan fröken, under famta: lets gång att jag ide länge får det nöjet behålla er såsom hyresgäst, emedan ni lärer taga er examen ännu under denna termin. Faq hoppas funna det, swarade jag. Redvan alltför länge har jag här försummat tiden, och för att göra min fosterfar en glädje, är det en ffyldighet att jag slutligen gör min flit. Så? ni är då en fofterfon, fade fröken i det hon kastade en blid af obeskriflig ömhet på Jngeborg, sag är äfwen nog lycklig att ega en fofterdotter. En lycka, fom är högst afundswärd, far rade jag. Fröken rodnade lindrigt, men fade derefter, med ett miltt småleende: ja, ni har rätt, jag är mwertlis gen i detta fall afundswärd. Jngeborg, fom satt bredwid fröken, kysste ny henned hand, gång på gång, under det tårar af rörelse fyllde hennes klara ögon. Men hwarföre utförligare beskrifwa denna oftrs gätliga afton, fom jag tillbringade i dessa twenne älskwärda fruntimmers sällskap? Nog af, att jag fe dan nästan dagligen tog mitt the hos fröken, och att jag under tiden wann Jngeborgs hjerta. O, huru rikt, warmt och ädelt war ide detta hjerta, hwilket, ännu på åldrens dagar, utgör min wällust att få