Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1863, sida 3

utan ordentligt omkull, i följd of mitt öfwerlastade tillstånd. Då sköt en sträng, föraktfull, blick ur Ingeborgs sköna, stora och eljest alltid milda blå ögon; men straxt derefter fylldes de af tårar, som i rikt mått runno utföre de friska, wälformade kinderna. Aldrig glömmer jag dessa tårar. De förödmjukade mig på samma gång de upphöjde mig, och detta i dubbel mening, ty, hastigt morden nykter, genom regnet från dessa ögon8 himlar, reste jag mig upp, inom mig görande en helig ed, att det fpettatel jag nu uppfört, äfwen skulle wara för allrafista gången. Hmwaröfmwer gråter ni, goda mamfell? frågade jag, betagen af blygsel, under det jag tände mitt ljus mid hennes. SSfmwer en ung mans förnedring — swarade hon och tillstäugde i detsamma dörren, midt för min näsa. Jag är öfwertygad om att Winkelried, då han störtade på spjut, ide kunnat känna fig smärtsammare sårad, lekamligen, än jag andligen, wid dessa fem ord från den unga, sköna flickans läppar. Nästan bäfwande af blygsel öfwer mig sjelf, inträdde jag i min sängkammare. Der framtog jag bibeln, lade twå fingrar derpå, och förnyade min ed, och besynnerligt nog tyckte jag att Jngeborgs sköna ögon derunder kärleksfullt sågo ned på mig. De gjorde det också snart nog i werlligheten, gudilof! Efter edens afläggande kastade jag mig, klädd som jag war, och förunderligt tröstad, på sängen, samt begynte genomläsa min fars bref, hwilket war af följande innehåll: Min älskade Jsmael! Du wet att jaa är hwad man kallar wälbehållen, till oc) med rik. Derföre, troligen, förstör du få myc