Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1863, sida 3

P. S. Tro mig, min älskade gosse, att det kostar bra mycket på mig att skrifwa sådane ord till dig. Blif nu stursk, och wisa mig att jag haft orätt ut i att skrifwa slikt. Detta är min högsta önskan. Gud wälsigne dig!!! Bittra woro de tårar jag utgjöt under genomliär sandet of detta bref, få fullt af både kärkek och hotelfer. Afwen han föraktar mig nu, tänkte jag, men jag mill följa hans uppmaning och blifwa stursk. Derpå reste jag mig upp och nedlade den nyss erhållna stora penningesumman i min bureau, med fast före: sats att deraf icke begagna en enda styfwer, utan hellre genom försäljande af mitt ur och några nipper draga mig fram under dessa tre månader, wid hwilkas slut min dom skulle falla. Förunderligen styrkt genom mitt beslut att hädanefter sträfwa till det goda, afklädde jag mig nu och föll snart i en ljuf sömn, sådan fom endvåft den lydliga ungdomen fan hafwa den. Morgonen derpå, få snart uppasserskan eldat, fatt jag wid den så länge förgätna boken, och dermed fort: for jag ihärdigt wecka ut och wecka in. Min rörr förblef oafbrutet stängd för besökande kamrater. När jag så hållit ut wid pass en månad, erhöll jag genom min uppas erska en bjudning på thd hos fröken, min wärdinna. Att denna ide afslogs, följer af sig sjelft, och jaa spratt till af glädje, då jag betänkte att jag nu skulle få återse den sköna Jngeborg, hwilken alltsedan den olycksaliga aftonen sorgfällligt untwikit mig. Ändtligen fom den få högt esterlängtare thetimman. På det omsorgsfullafte klädd, inträdde jag i frökens lilla förmak, der endast hon sjelf och Inge borg woro tillstädes. (Fortsa