Vår fader sparde än ett korn till qvarnen. Vår moder spann som förr de hvita garnen, Vårt hjerta kunde le, sast magen svalt; Men då kom frosten och då tog han allt. Vi skuro toma ax på åkertäppan, Vi tömde mjölets sista dam ur skeppan, En sten var brödet, svart hvarenda bit; I stället blef vår kind alltmera hvit. Vår faders yxa hängde slö vid skjulet. Vår moders spinnrock fick ett fel i hjulet; Så matt sken elden i vår gråa spis, Och rundtomkring var ödemark och is.