toret, uttaget, högeligen behöfligt, rekommenderadt bref från min fosterfar. Zag stultade således ut för att i den goda frökens kök skaffa mig litet upplysning. Wild och öfwerdådig, fom jag för ögonblicket, beflagligen, war, bultade jag hårdt på dörren, under det jag med stapplande röft framförde min begäran. Då köksdörren ide öppnades och inget swar inifrån afgafs, började jag att bulta ännu häftigare samt dessutom utbrista i mindre walda ordalag. Slutligen skrek jag: det är då djefwulen till menniskor, som kunna wara så snåla, att de icke wilja låna mig litet eld, då jag behöfwer läsa ett bref från min älskade fosterfar, hwilken jag har att tacka för allt! — — — och nu lärer jag hafwa börjat att öfwerljudt snyfta, enligt hwad Jngeborg sedermera berättat mig. Men dessa snyftningar upphörde snart, ty dör: ren öppnades och, med ett tändt ljus i hand, stod In: geborg framför mig. ÅTante och mår piga äro ute nångna, fade hon, och jag hade ej heller ämnat att öppna, om det ej warit för er fosterfars skuld, Mmilfen ni tyckes hålla af, liksom jag min fostermor. Jag börde det af er klagan här utanföre. Huru funna beskrifwa Jngeborgs person, hennes utomordentliga skönhet! Det är omöjligt, och jag nöjer mig att föga, det hon i det närmaste lilnade en ffön, god qwinna, hwilken jag många år efteråt såg i en tableau vivant på Kongl. Theatern. Denna Qwinna hette Emilie Högqwist, och ware detta nog Slagen och betagen af Jngeboras fägring, stod jag, så godt jag kunde, en stund stilla, men då hon nu framräckte sitt ljus mot mitt, och jag lutade mig fram, för att tända detsamma, föll jag icke på knä,