het, men pastorn suckade, pastorskan darrade och jag gret högt. Likasom förut ur ladugården, bar Pappa mig, morgonen derpå, med ömt wåld, utför prestgårdens trappa och satte mig i wagnen. Blekare än nägonsin, winkade pastorskan ännu ett farwäl åt mig och höjde, med knäppta händer , re sköna blå ögonen mot him melen. Ack! hon bad för mitt wäl och hennes bön har gått i fullbordan. I Jag hoppar nu återigen öfwer ett halft dussin år, under hwilkas lopp jag hunnit blifwa en miälbeställd student i Upsala, der jag lefte fom det egnade och anstod numera Öfwer-direktören, Brufepatro I nen och Riddaren af Gödzells förklarade arfwinge och, i förtroende sagdt, förmodade fon. Lyckligtwis rycktes jag dock snart ur nöjenas hwirfwel af kärlekens I himmelska känsla, för att sedan nästan uteslutande lefwa i och för densamma. Jag hyrde nemligen mina rum af en medelålders Fröken, fom hade en femtonårig fofterdotter, wid namn Jngeborg, den skönaste, milda: ste och wänligaste warelse (näst pastorskan) jag ännu här i lifwet skådat. Wår första bekantskap skedde på följande sätt: Efter en i studentrummel tillbringad dag, hemkom jag en höstafton, wid åttatiden, till min boning, tem ligen öfwerlastad. Fröken, liksom hennes piga, woro händelsewis borta, och endast den sköna Jngeborg wafade öfwer huset, fom man plägar säga. Uppfommen i mina rum märkte jag att elddonen, i det tillstånd hwaruti jag då befann mig, omöjligen kunde tillrättaskaffas. Ljus mar emellertid nödwändigt, emedan jag gerna wille läsa ett straxt förut på poftfon