JFoslersonen och Foslerdollern. (Berättelse af W. v. Braun.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Men det war ej heller nog med att han fått ett gods: han förkunnade ytterligare att han utsett mig till fin arfwinge, och framlade till den ändan ett wederbörligen uppsatt testamente, samt anbefallde mig att allt ifrån denna stund ej längre kalla honem efonomie-direktör utan Pappa, emedan jag, fom mar hand enda arftagare, gerna kunde betraktas för hans Son. Med tacksamhet kysste jag min nya Pappas hand, ide så mycket för att erhålla testamentet, hwars wärde jag vå ej förstod, men få mycket mera för den godhet ban bewisat mig, i det han gaf mig en far, fom, enligt bwad jag på sednare tiden lärt mig förstå, är nödwändig att hafwa få wida man will nöjaktigt re dogöra för sin tilltomst, hwilket hittills icke welat lyckas mig wid mina jemnårigas spörjsmål i denna ömtåliga sak. Men vet skulle äfwen komma malört i fröjdebägaren; ty bäst som pastorn och hans hustru under alädjetårar omfamnade och lyckönskade mig, förkunna de min pappa sluteligen att han kommit hit för att hemta mia och föra mig med fia till det ärfda godset, dit han nu ämnade fig. Ingenting kunde wara na turligare än att han tog fig denna faderliga rättig: