bättre händer, än dem åt hwilka jag af min fofterfar blifvit öfwerantwardad. Pastorn mar en wälwillig, bildad man, med goda lämpor uti att underwisa, och pastorskan war, som redan är sagdt, en engel. För hennes outtröttliga bemödanden lyckades det snart nog att taga wilden ur mig, men också fick hon under de första weckorna millioner frågor att befmwara, den ena tokigare än den andra Mina begrepp började således småningom att klarna, och då jag ide war få rasande dum, fom efonomiesdiveftören föreställt sig, gjorde jag snart äfven ganska hastigt framsteg i Lisning. Det jemna fängelsetwång, hwilket jag warit underkastad i min första barndom, war i få fall nyt tigt, att jag icke gjorde anspråk på för mycken frihet, men njöt få mycket mera af den som förunnades mig. Hwad fen dock i början mycket förundrade mig war att jag, fom förr aldrig fått gå ur ladngården, nu aldrig tilläts att gå dit in, troligen derföre att jag så mycket snarare skulle glömma mina första, i ordets egentliga bemärkelse, fäaktiga, barndomsintryck, an: gående öri jag hade ofantligt mycket att berätta pastorskan, för hwilken jag räknade upp alla korna till nummer och namn samt beskref Oldenburgaren Nero från topp till tå, eller rättare: från horn till klöf, Besynnerligt nog nämnde jag under dessa berättelser sällan eller aldrig min mor, som alltid stod för mitt minne med ven fruktanswärda koswansen i handen och och kom mig att liksom rysa. Slutligen utträngde den goda pastorskan helt och hållet henne ur mitt hjerta. Jag kallade nu den förra för Mamma och jag tvodte, i min oskuld, att man, liksom Heimdal i gudafagan, gerna kunde hafwa flera mödrar, den ena bättre än den andra; och då jag året efter min ankomst till pastorn, erhöll underrättelse om att min werkliga mor