som skönast fanns. Stolarna, bordet, draglådan med messingsbeslag, wägguret i sitt fodral, wäckte min beundran till den grad att jag trodde mig försatt i him melen, om hwars herrlighet min mor ibland, om föndagarna, talat för mig. I denna min tro styktes jag yttermera då jag såg en blåklädd warelse inträda, fom jag genast tog för en engel, och häruti misstog jag mig ide, på wiss fatt, ty både till yttre och inre hade pastorskan mycken likhet med dessa sköna, him melska warelser, fom tron skapat. Hennes något blefaansigte hade denna milda skönhet, fom jag sedan återfunnit bland helgonen på stora mästares målningar, och den blid, ur hennes wänliaa, kärleksfulla stora blå ögon, som hon wid inträdet först lät falla på mig, ajorde mig på ett oförklarligt sätt godt iinnersta själen. Ack! barnets instinkt fade mig, att jag här hade funnit färtet. i Sedan pastorskan helsat på ekfonomie-direktören och med honom samtalat en stund, om mig naturligtwis, fattade hon mig i fina armar, satte mig på sitt knä och kysste mig gång på gång, under det att ett par stora tårar rullade ned öfwer hennes wälformade finder. Stadard min aumma! hon tänker på wårt enda barn, också en gosse, fom Herran tog ifrån oss, vå han war wid dennes ålder, fate pastorn, och förde näsduken mot ögat. Faq will icke trötta läfaren med någon utförliga0 RFNopfe;: A Jin fyfta MFKHnfafftvan Sot H