Norrländska Korrespondenten – 20 maj 1863, sida 2

——— ————— SVS — 1p --—p;— 3 — direktören,men hurn kommer det sig att jag icke ser till några kreatur? de äro wäl utsläppta på bete kan jag tro. Ekonomie-direktören skrattade, men derefter rus skade han betäntligt på hufwudet och fade: Detta, som du nu fer, är ide någon ladugård, min gosfe. SHmwad är det DÅ? frågade jag blyat. Bet är en del af... af... Guds skapade jord, swarade direktörn, något brytsamt. uJFafå fade jag, lita klok fom förut, men wå gade icke framkasta flera spörsmål, emedan min mor strängt wänjt mig ifrån att wara frågwis. När jag nästa gång såg nt genom fönstret, ryg: nade jag hastigt tillbaka och skrek till of förskräckelse. Wi hade nemligen kommit in i en djup bolskog, och när jag såg de wäldiga trären sträcka sina långa, nakna arenar emot mig, trodde jag att min sista timma war slagen. Jag hade aldrig sett något träd förut, tack ware min likhet med efonomicstirettören Görzell, hmwilten gjort, att min mor hållit mig instängd. Äfvcns ledes fanns det ide herregården några träd, ntom i parken, som låg bakom stora byagningen, ech så långt hade aldrig jag fått sträcka mina wettgairiga blickar. Jag satte händerna för ögonen och började ftorgråta. mSymad är tet åt dig, min qodfe? frågade Gödzell. Bufarna, Bufarna! stammade jag, fom, ofunnigare än djuret i allt annat, dock, genom en Oför: nuftig skrämsel, blifwit fullärd i skrock och widskepelse. Swilfa busar, min go8ie 27 Oe der stora, höga, med de många armarna, snyftade jag och sträckte, med bortmänrt ansigte, hans ven mat skogen. åh, de äro ide farliga. De äro ett flags träd,