inspektorer. En gång hwarje sommar kom han ned, för att inspektera, sina lägenheter och herrligheter, och jag minnes att jag då alltid, till min billiga harm och förundran, gömdes uppå hörännet eller något annat säkert ställe. Då jag slutligen frågade min mor om osaken till detta förfarande, swarade hon att det skedde för mitt eget bästa, emedan grefwe von Zigzag brukade taga alla fådane der fom jag och fedan fälja dem till hundturken, för att slagtas. Nu blef ingen angelägnare än jag sjelf, att gömma mig wid den förfärlige mannen8 anfomft. Jnspektoren på det gors der jag såg dagen hette Zacharias Gödzell och titulerades Ekonomie Direktör. Han war en grof, lång, fetlagd man med korpswart hår och frodiga, blomstrande kinder, hwilka tyrligen tillkännagåfwo att ingen nöd gick på honom, fom allmogen brukar uttrycka fia. Han gick wanliatwis kläd i blå rock, uppknäppt ända till hakan, gula ffinnbyxor samt långa ridstöflor, försedda med wäldiga silfwersporrar. På hufwudet bar han en bredskyggig hatt af lackeradt läder och i handen en wäldig fantschu, till både fyr: oh tmåfota-mareljers behöriga upptuktelse. Ofwanbeskrifne wäldige man försummade aldrig nå: gon dag att göra fin stora ronde i lokalen för min mors werksamhet och för mina barnsliga lekar. Om wid dessa tillfällen kogubben och den yngre pigan mos ro frånwarande, hände det fig ibland att hr ekonomie direktören helt nådigt tog min mor under hakan, upplyfte mig på fina starka armar, kallade mig fin tille snälle J8mael och gaf mig bröstsocker, hwaraf han alltid hade en strut i fickan. Den lille, snälle I8mael (sådant war det bibliska namn jag erhållit i dopet), tyckte följaktligen att äfwen efonomie-direktör