Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1863, sida 2

och hwad kan man icke lida för en sådan! — Det smickrade äfwen min lilla fåfänga att så oförfäradt funna handskas med en dylik oregerlig best. När de djerfwaste karlar knappast wågade att nalkas det wrås lande, stångande och sparkande djuret, kunde jag helt trankilt rida på hans rygg eller taga min siesta wid hang sida i båset. Hans stora ögon följde mig, med förmildradt uttryck, hwarthän jag stultade af i ladugården, och med ett doft mullrande, som på hans språk skulle antyda den högsta grad af tillgifwenhet, sökte han ständigt att locka mig till sig. Kanske att den långa koswansen, under hwars strän aa befäl mi båda stodo, äfwen mäktigt bidragit att knyta wänskapsbandet oss emellan, ty såsom wår oförgätlige Nicander säger: vpidandet förminskas då det delas, Delad, sallheten fördubblad ar. Nog af, jag glömmer aldrig min första och stör st a wän, hwars jordista qwarlefwor längesedan, äro bes grafna i mordiska menniskors — e tomacs, för att uttrycka mig gentilt, på det att wåra sköna ftodholms ffa oskulder må slippa rodnadens bryderi. Men som denna historia är ämnad att blifwa lika kort, som den är god, kan det wara tid att upplysa den benägne läsaren om ett och annat, som är nöd wändigt att weta, för fortgången och utwecklingen af densamma. Den egendom, wid hwars ko-ladugård mina första minen äro fästade, war belägen i Skåne och tillhörig en rik grefwe, von Zigzag, hwilken war anställd som ryttmästare mid den tidens plantskola för Sweriges rikes höga Statsråd: Lifgardet till häst, och som i Stockholm förslösade inkomsterna af sina betydliga gods, hwilka sköttes af mer eller mindre egennyttiga