Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1863, sida 2

gesär fyra års ålder, hade föga begrepp om den blå himmelen och de röda fyror fom lära hänga deruti. Den fom jag fallade min mor, och fom äfwen wertligen war det, war för öfrigt lika öm mot mig, fom mot fina dansande, tlart ffinande kalfwar, hwilket sannerligen icke will föga få litet, då man betänker den förkärlek med hwilken ladngårdsprinsessorna mans ligen omhulda dessa fina älsklingar. Endast mot mir na små utflygter i det fria war hon obewellig, och, likasom en snillrik riddarhustalare någongång yttrat fig wara född och uppfödd i hafwets fföte, fan jag smickra mig med att wara född och uppfödd i fadugårdeng. Emedan kreaturens antal war högst bettdligt, hade min mor under sitt befäl en röfstum for gubbe och en yngre piga, och alla fyra, (jag inberätnad) bodde wi, enligt skånsk fed, winter och sommar uti en afplankning af wårt embetsrum: ladugården, der jag nu sökte roa mig få godt jag kunde. Wid denna tid hade jag ännu aldrig fett något annat barn, men alldenstund barnahjertat har ett behof af att älffa, eller rättare: hafwa någon att hålla fig till, ut: walde jag till mina käraste wänner och lekkamrater katten Måns och tjuren Nero; få kallades nemligen den stora, arga, swarta och hwita Oldenburgaren, fom tycktes hata hela menskligheten utom min mor och mig. Jjynuerhet hade jag funnit nåd inför hans ilskna, glödande ögon, och den uppmärksamhet och Id nad han wisade min mor af respekt eller egennytta, tycktes han, i fördubbladt mått, skänka mig, af kärlek eller medömkan för min litenhet. Men också fick han många läckra hötappar utur min lilla hand, som han då med fin hwassa tunga slickade få att blodet fom ut; och, ehuru jag förstod wälmeningen, tyckte jag dock att denna gjorde rasande ondt. Men, Nero war min wän,