Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1863, sida 3

Hwarjehanda. uppoffrande moderskärlek. En båt, lastad med sten och gips, seglade för en tid sedan uppåt Seinen på wägen till ChoifYy-le-Roy. Det war afton och skepparen hade gått ned i kajutan, hwarest hans unga hustru, endast några och tjugo år gammal, samt hans lilla fem-åriga dotter redan krupit till kojs. Plötsligen wäcktes skepparens uppmärksamhet af ett befynnerligt plaskande. Han skyndar att under öka hwarifrån detta härleder fig och finner att den gamla far kosten fått en swår läcka och att wattnet med stor wåldsamhet inströmmar. Här woro goda råd dyra. Han hade ingen mindre båt, och att rädda hustru och dotter på en gång war en fysisk omöjlighet. Han griper först tag i sin hustru och störtar med henne i wattnet, men modren ropar med hjertslitande stämma på sitt barn. Först mitt barn, säger hon, och fe: van mig! Med dessa ord lössliter hon fig ur man: nens armar, störtar sig tillbaka in i den sjunkande båten och ilar till kajutan, men denna war redan fylld af watten; hon lyckas dock att få barnet, till hälften qwäfdt af wattnet, upp på däck, men i fame ma ögonblick går fartyget till bottnen och floden upp: slutar moder och barn. Mannen skyndar ögonblidtigen till och gör allt för att rädda fina fira, men