ropade öfwersten från fin bordsända. — Det war längesedan jag såg dig, min gosse. Skål! Mjuka tjenare! — swarade Sebastian och drack. Slå i åt din granne, Emma, och tryck honom emellanåt — fortfor öfwersten. Emma fyllde hans glas och stammade: får jag lof? — j Myten ära! frammumlade Sebastian och drack. Middagen gick fin wanliga gång och alla de mans liga gästerna wille hwar för sig trycka Sebastian, fom, lik salig gubben Didrik, bara teg och drack. Winet bidrog likwäl något att skingra hans sorgliga sinnesstämning och han gjorde sig just beredd på att säga något till sin gåtlika granne, då deserten kringbjöds och en stor dragonbål framsattes. Tillbringarne fringburos, glasen fylldes, öfwersten hostade ett par gånger, reste sig upp och begärde ordet: Mitt Hherrffap, — började han — anledningen till att jag har det nöjet att fe eder wid mitt bord i dag är en hemlighet, fom jag nu mill göra mig qwitt, emedan den riktigt börjar plåga mig. ESafen är den: att jag har en någorlunda hygglig dot ter, och alla, fom hafwa det, weta nog hwad det will säga att ega fådana möbler i sitt hus. De höra ide till de wäggfasta, utan gå gerna under klubban på amors auttionskammare. Som sagdt är: jag har Gudskelof en någorlunda hygglig dotter, men utan en wiss rask gosses mellankomst häromdagen, hade jag nu stått ensam, utan både mata och barn. (Härwid tor fade öfwersten fina ögon). Min flicka är wäl ännu ganska ung, men den skälmen har dock under enskildt, strängt chefsförhör för mig erkänt, att hon förgapat sig på fin räddare, långt före räddningstilljället. Å fwen räddaren har haft den näswisheten att anförtro mig,