Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1863, sida 2

korta tid, som förflutit sedan han sist åg henne. Och dertill strålade hennes wackra ansigte af den renaste glädje och det ljufwaste bryderi, då hon beswarade hang något fremmande helsning. Hwad i Guds namn kommer åt bhenne?7 — tänkte Sebastian — vhon synes wara idel glädje, ehuru hon både bör funna fe och ana hwad jag har lidit. — Ac, troli gen har hon redan funnit tröst i i all den grannlåt, hwarmed hon smyckat fig. — Längre hann han ide fortsätta fin logik, emedan det nu tillsades att bor det mar serveradt och öfwersten ryckte honom i ar: men, under anmodan att han ffulle föra ut Emma till taffeln. Detta lät han ide säga fig twenne gåns ger, ehuru det tycktes honom mera liknande dröm än werklighet. Men man kände ju huru Emmas runda, hwita arm, under en lätt darrning, hwilade mot hans, och han såg ju tydligt huru hennes blid, full of ömse het, under ett förtjusande småleende, fästes på hos nom. Utan att dot kunna få ett ord öfwer fina läppar, förde han henne ut i matsalen, der han wid henneg sida satte fig till det rika bordet. Han fortfor i fin tystnad och äfwenså Emma, hwilken ömsom rod nade och log, hälften skälmaktigt, hälften förläget. Hetta nedstämde mår hjelte mera och betog honom matlusten till den grad, att han redan wille låta första anrättningen gå förbi fig. Åh, för min ffuld! hwiskade Emma. Huru kunde han motstå denna bön, hwilken, så prosaisk den än i sig sjelf är, likwäl får en poetisk Hang, då ten kommer från en wacker flictas läppar. Han toa således för fig en ganska ba stant portion, men lät också maten tysta munnen, emedan han ide wisste huru ban skulle uttrycka fig och ännu mindre hur han ffulle förflara alt detta. Får jag dricka ett glas med bror Sebdaftian?