Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1863, sida 2

stående på gården och han kunde deraf sluta till, att det måste wara middagsbjudning på stället. Då han inträdde såg han äfwen flera af öfwerstens bästa män ner och grannar församlade. Öfwersten gick emot honom med en något hemlighetsfull uppfyn och fade: Nåh, det war wäl att du fom! jag började frukta att middagssupen skulle kallna för din ffull. mSrderna säga kl. half tre — swarade Sebastian med en stel bugning — och dessutom war jag I werkligen ide beredd på någon middag. Sm! Det är mycket fom tu ide är beredd på, min gogfe — mumlade öfwersten, under det Sebastian git fram att helsa på wärdinnan. Allt hwad Sebastian hörde och fåg föreföll honom besynnerligt, men mest förundrade honom dock den märkbara förändring, fom öfwerstinnan undergått. De högröda rosorna hade lemnat hennes tfinder och den intagande, honungssöta minen hare blifwit förbytt till en allwarlig, ja, nästan andäktig. Hennes drägt, fordom alltid lysande och grann, mar nu swart och utomordentligt enkel. Zcke ett kulört band, ide en blomma fanns på den fläta mössan, under hwilken ej mer några rika lockar smögo fram. De moderna behag, fom woro så hinderliga wid utflyaten genom slädfönstret, woro äfwen förswunna. Kort sagdt: hon syntes nästan wara en annan menniska, och hennes helsning war wänlig, ehuru wärrig och afmätt. Nästan icke mindre förundrades han, då han höjde sin sorgsna blick emot Emma. Hon bar en hwit sidenklädning, utsökt smakfull. Diamanter blixtrade i hennes hår och på den swanhwita halsen waggade ett dyrbart perlband. Det förekom Sebastian som hennes former tilltagit i rundning och behag på den