Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1863, sida 3

det jag talat litet förnuft för dig. Jag will begge ert wäl, war wiss om det, och just derföre skiljer ja er åt. För öfrigt skall jag älska dig lika mycket sor fordom, och jag ber dig att alltid anse mig såsor en far. Utan att swara gick Sebastian upp på fina run för att packa in fina persedlar. Öfmwerften fåg efte honom och mumlade: Sm! hm! pojfen är dugtig — men jag will n tala litet med min kära dotter. Hwad öfwersten talade med Emma, har förfat fattaren för närwarande ingen luft att berätta. En daft det fan han säga, att då fadren lemnade fin dot ters lilla kammare, kysste hon ännu i dörren flere gånge hang händer, hwarwid han småskrattande sade: Ya, ja, war det ide fan? men nog nu, du fill otofa? Sebastian qwarblef på fina rum hela aftoner och redan klockan fer följande morgon afreste han den sorgligaste sinnesstämning till staden BV. Ha hyrde fig der ett rum, i hwilket han läste in fia oc tillbringade dagarne under sorg och pust, fom olyd liga älskare pläga. Han bleknade synbart af. D rika, swarta lockarna, som aldrig fingo olja och sälla kam, stodo wilda och tofwiga. Guvernantens för ra förtjusning, de söta mustascherna, hängde ne i mungipan; de gudomliga ögonen förlorade fi eld och sjönko djupt in i hufwudet — fort sagdt: wå wackra hjelte började näftan blifwa en ny riddar af den sorgliga ffepuaden, då han en wacker mor gon, wid pass fjorton dagar efter fin ankomst ti staden, erhöll följande order från öfwersten: (Forts.)