Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1863, sida 3

bör ha pretention att få annat än en subaltern till man. Men efter hwad som nu passerat, kan du icke längre wara i mitt hus, det begriper du wäl. Du måste således gifwa dig utaf redan i morgon dag, ty annars gör du flickungen ännu galnare i hufwet. Endast frånwaro läker sådana der dumma sår. Res in till staden, t. ex.; all lefnadskostnad skall jag ersätta, ty det är jag skyldig min hustrus och mitt barns räddare. Ni är mig ingenting ffyldia, herr öfwerste, swarade Sebastian med stolthet. Sedvan ni frånta ait mig er ynnest, begär jag ingenting widare af er. Jag fer i ert förhållande mot mig den wanliga far derliga, egoistiska omtankan, fom werlden prisar såsom högst förnuftig, men som dock ofta gör twenne unga hjertan olyckliga för hela deras lefnad. Bah! prata ide om hjerta och smärta .. Men ännu ett ord: lofwa mig på din officersparol, att du icke nämner ett enda ord till Emma om din afresa, eller om hela detta samtal. Will du det? Er begäran är hård — jag tunde nästan säga otacksam — men jag lofwar uppfylla den. Jag will till och med lemna ett hus, der jag ej längre är gerna sedd, tidigt i morgon, så att allt afsked undwikes. Så mycket bättre! brummade öfwersten. Hetta har jag lofwat er un, fortfor Sebastian, men jag lofwar er på intet fätt, att ide i framti den söka alla möjliga tillfällen att få fe och tala med den, jag få högt älskar och fom jag aldrig fan glöms ma. Ni kan förbjuda mig edert hugs, men ide anz dras. Ni kan skilja wåra händer, men ide wåra hjertan. Jafå! — men war nu ide rasande på mig, för