ma, jag har aldrig sagt någon osanning. Jag will derföre ide nu neka, att jag hyst en innerlig tillgifwenhet för ev dotter, alltifrån den stund jag fom i ert hus. Hon war då nästan barn; men nu står hon fullwext och smyckad med de ljufwaste själens och froppens behag, för hwilka det warit mig omöjligt att förblifwa likgiltig. Ja, jag befinner att jag älffar henne. Ordet är uttaladt — ni kan förskjuta mig för mitt fel — jag har måhända handlat orätt . .. men profwet öfwersteg mina krafter. Men hon, Sebastian ... hon... huru är det med henne ? Sde förrän denna afton har bon wisat fig ega några warmare känslor för mig. Men nu tror jag, ja, jaa är wiss att hon älskar mig tillbaka. Öfwersten knäppte med fingrarne, fom han alltid brukade, då han på något sätt war upprörd. Se få, för fan! fade han, du har just ställt wackert till. Skäms du inte pojke! Men så är det att hafwa adjutanter i huset. Adiutanter äro ett djefwulstyg: antingen skola de kurtisera frun eller dot tern, och i hwilketdera fallet fom helst blir det oro och förbistring. Hwarmed will du föda huftru, din ftadare ? Sebastian, fom lefwat bland de glada under fina officerg-år och nästan helt och hållet förstört fitt Lilla fädernearf, hade ingenting att swara på denna fråga, den han i fin blinda förtjusning hittills glömt att göra fig sjelf. Han stod der med nedsänkt hufwud, slagen och bedröfwad. Öfwersten gick några slag upp och ned, derefter stannade han framför Sebastian. oo NÅ, nå, stå ide så modstulen, gosse. Flickor finnes det nog, om du just icke får min dotter, som